Utflykt i Hjorthagen






Förkylda och småvarma önskar Berndtsson och Lundström er alla en Glad Påsk!
Ett blogginlägg från lilla fröken:
"Ddeedeeee er Inez inzeee inze.
Knfndöppppp møbååååkjwwwwwzzd😐😐😇💃👭👭👭👭
👯👰👑🌂👛👓❤💄💜
💖🚌🌅💺🎂🍰🍦🌽🎨🌺🌷🌸💐🐩🐈
🍁🌛🌝🌞⭐☀⛅☔🎎💝🎅👻📱💿💻💉🚽🛀
🛁💸📧📤📥✂✏💅💅👯👒👑🚶👑🙎👰
👔👠👖👘👙👡👚💄💄💘❤💚💜
👛🎀👓💄💄💕🌂🎀💕💓
Våren, var ÄR du?
Lillfröken är trött på utebyxor. "Jag älskar dom inte" mumlade hon till frukostmackan.
Den lille mannen är mitt uppe i den oljuva trotsåldern och ju färre kläder vi måsten bråka på honom desto gladare blir vi alla.
Våren, kom till oss nu! Jag bjuder på fika med hembakat och allt. Vi längtar efter dig!
Desperat, letande och blåfrusen med tårar i ögonen.
Klänningen jag ska ha på själva vigseln är köpt och på väg, aviseringen kom idag. Jag har nästan bestämt kläder som jag ska ha på festen dagen efter, ska bara bestämma färg och idag kom tygproverna. Har hittills varit inne på en guldklänning men nu lutar det åt en svart... Måste känna in mig lite.
Vid tandborstningen.
- Mamma. Vi är lika. Vi har rumpor båda två.
- Ja det har vi. Alla människor är lika ut men olika ändå, även om dom flesta har två armar och två ben och en mage och så. Men det finns människor som bara har en arm eller inga armar. Några har ben som inte fungerar så bra så att dom måste sitta i en sådandär stol med hjul på som farfar gör.
(fröken tänker en lång stund och säger med sin mest allvarliga röst)
- Men hur gör dom då?
- Vilka, dom som sitter i rullstol?
- Nej bläckfiskarna. Dom har ingen rumpa alls. Var bajasar dom egentligen?
Klassiskt exempel på när jag HELT missat poängen.
Det är nu allvetartomten skulle dyka upp ur handfatet och
- Jo min vän. Bläckfiskar...
Var finns du allvetartomte som kan svara på frågorna vi bombarderas med här hemma. Ja OK, klart att vi kan googla men det känns inte riktigt rätt. Nej, jag vill ha en liten tomte som bor under vårt köksbord och fyller i luckorna som vi ljuger ihop.
- vad finns i huvudet?
- ehm, det kan pappa svara på. Ja! Vad finns i huvudet älskling?
- en hjärna, och vad det är kan mamma berätta mer om.
(fan det här skulle jag förutsett)
Visst vore det fantastiskt om tomten dök upp just här och fyllde i:
- jo hjärnan fungerar såhär Bl.a. Bl.a. Bl.a. Bl.a.... Och trallalalabla!
Förutom vad som finns inuti huvudet skulle tomten idag svarat på hur ögat fungerar och varför regnet faller nedåt.
Han är inte bara en pappataxi. Den store mannen är även en pappahäst...
- Har du roligt?
- Jaaaa!!! Det är mysigt!!!!
Pedagogerna på förskolan lät honom (med all rätt) vara kvar i vattenpölen i sandlådan.
Farmor och jag närmare oss förskolan utan att veta vad som väntade oss, även om det alltid är det som möter oss. En vilt hoppande, springande och överlycklig liten man mitt bland alla vattenpölar.
Han har två uppsättningar regnkläder och stövlar och det räcker inte. Allt blir blött och inte torrt innan det är dags att användas igen. Vi letar nu efter ytterplagg med minst 1.000.000.000.000 vattenpelare...
Är resterna från tisdagstårtan och ljuvlig! Vi äter den framför "Hela England bakar" och med lite tur lär jag mig ett och annat om att bakning så att nästa tisdagstårta inte enbart består av färdigköpta prylar. Jag vispade grädden själv.
Mina föräldrar tränar på att skicka sms med pappas mobil. Det tar sig!
När den lilla fröken var runt ett år visade hon inget som helst intresse av att gå. Hon var en extremt snabb kryperska och det där med att stå utan stöd var det inte tal på, hon vägrade att stå själv och då även gå. Vi kunde i princip den redan då trotsiga tjejen argumentera emot våra envisa gålockelser.
- Stå? GÅ??? Ehm... Nej! Que? Att bara släppa här menar ni? Ni är riktigt konstiga... jag inte kan komma fram dit borta där det händer spännande saker om jag bara ska släppa bordet. Det hajjar ni väl?
En dag i maj, en dryg månad efter hennes ettårsdag, kröp hon fram till mig, reste sig utan stöd och sprang iväg till den store mannen inne i sovrummet. Sedan den dagen gick hon (läs sprang).
Det vara samma ska med att sluta med napp. Det var:
- Nej, nej, nej. OK!
Att sluta med blöja lät såhär:
- Vill inte, nej, nej, nej, nej!!!
För att sedan bli torr över dagen.
Så här kommer hon nog alltid att vara. Hon vill inte, vill inte, vill inte för att sedan bara kunna och dessutom vara duktig på det!
Idag kom nästa plötsligt-händer-det-moment. Från att enbart ha ritat färgprickar och rosa virrvarr har hon ritat av den store mannen och mig.
Gissa vem som är vem!
Vad tror ni?
Dags att ge upp hoppet eller pyttsa på lite mer vatten och näring?
Soffan är intagen, filten varm, chokladen är framme och snart är det dags för vampyrer. Som jag väntat!
I morgon ska jag berätta mer för er om klädbytardagarna. En koncept fler borde anamma.
Ann-Christin, det är så jag heter. Västkusttjej som blev östkustsmamma. Jag bor i en liten stad utanför Stockholm som är mycket befolkad av turister. Det är inte bara turister här utan några tusen åretruntbor och även mannen som jag lever tillsammans med och våra två barn, lilla fröken (2009) och den lite mindre mannen (2010). Med i familjen finns även två stora barn som lever det glada studentlivet på andra orter. Stanna en stund och reflektera över min reflektioner som en alldeles perfekt vanligt virrig kaffetörstande person. Kontakt: [email protected]