När den lilla fröken var runt ett år visade hon inget som helst intresse av att gå. Hon var en extremt snabb kryperska och det där med att stå utan stöd var det inte tal på, hon vägrade att stå själv och då även gå. Vi kunde i princip den redan då trotsiga tjejen argumentera emot våra envisa gålockelser.

- Stå? GÅ??? Ehm... Nej! Que? Att bara släppa här menar ni? Ni är riktigt konstiga... jag inte kan komma fram dit borta där det händer spännande saker om jag bara ska släppa bordet. Det hajjar ni väl?

En dag i maj, en dryg månad efter hennes ettårsdag, kröp hon fram till mig, reste sig utan stöd och sprang iväg till den store mannen inne i sovrummet. Sedan den dagen gick hon (läs sprang).

Det vara samma ska med att sluta med napp. Det var:

- Nej, nej, nej. OK!

Att sluta med blöja lät såhär:
- Vill inte, nej, nej, nej, nej!!!
För att sedan bli torr över dagen.

Så här kommer hon nog alltid att vara. Hon vill inte, vill inte, vill inte för att sedan bara kunna och dessutom vara duktig på det!

Idag kom nästa plötsligt-händer-det-moment. Från att enbart ha ritat färgprickar och rosa virrvarr har hon ritat av den store mannen och mig.

Gissa vem som är vem!