Jag är allt som oftast en sådandäringa positivt typ. Inte jobbigt överentusisatisk (om du frågar mig) men det mesta ordnar sig till slut. Glas för mig har alltid varit halvfulla (förstod inte ens att det var en måttstock förrän ett par år sedan).

 

Jag förstår (jo, jag gör faktiskt det) att trotsåldern är någonting bra men (fyll i valfria grova svärord här ... ) vad jobbigt det är, för alla inblandade.

 

Igår, till exempel, bröt den lille mannen ihop av dessa anledningar:

• solen inte var framme

• jag tände lampan för att solen inte var framme

• maten var för mjuk
• maten var även för röd

• han var hungrig

• han inte fick äta mat i soffan

• hans storasyster tittade på honom

• jag kramade honom fel

• soffan stod för lång bort

• hans tröja var grön

• han ville inte ha fem fingrar

• han fyllde inte år alla dagar

• han blev rättad av sin storasyster när han ville att fem fingrar skulle vara två fingrar

• Dora på Bolibompa sa inte hans namn när hon hälsade

• osv

• osv

 

Listan kan göras längre men jag tror att ni har förtsått bilden. Detta inom tidsramen av två och en halv timma. Profylaxandning används nu fullt ut och snabbmeditation samt eventuellt hörselkåpor kommer att göra andingen sällskap.