Att gå med knuten näve i byxfikan och inte säga det där man egentligen vill säga är någonting av det värsta jag vet. För det kommer alltid att komma upp, det där som var så fel då och nu är det för sent att rätta till.

 

Att säga vad man tycker, men för den delen även väga sina ord på guldvåg ibland, är någonting jag försöker att lära barnen. Att de ska känna sig såpass trygga i sig själv att det alltid är en självklarhet. Detsamma gäller att de ska berätta vad de vill och inte vill göra (helt galet mitt i trotsålder, jotack jag vet!). Men hur ska andra personer veta vad de vill eller inte vill om dom inte berättar det?. Men att fråga och vilja är inte samma sak som att få och för mig är också viktigt att lära sig. Att lära sig ta ett "nej" likväl som att lära sig ta ett "ja".

 

Jag tycker även att det är viktigt att ge dom tryggheten i att själva tycka att dom är duktiga, för det är dom. Och att berätta för sina kompisar att dom också är duktiga, för det ÄR dom! Att faktiskt låta dom tycka det och uttrycka det och inte ge vika för den urtrista och helt onödiga jantelagen. Nu är våra barn såpass små att någon jantelag inte kommit in i deras värld ännu, men den kommer och jag tror att om man börjar redan nu att vaccinera dom mot den kommer jantelagen inte att slå lika hårt. Varken på dom eller deras vänner.

 

Det verkar som om den lilla fröken har förstått. Det här brevet låg i henner låda idag. Det står:

 

 

 

 

Även vår fanatsiska förkola jobbar med alla barnen enligt tänket ovan och jag kan inte nog uttrycka hur otroligt bra personal och lyhörd personal som jobbar där! Dom är värda allt!!