Tårarna rinner ner för kinderna, hjärtat brister om och om igen och jag kan inte sluta läsa.

 

Jag har snubblat över en länk på en bekants Facebooksida. Jag är dålig på att läsa bloggar, men jag kände igen killen på bilden. "Jo, men det är ju trummisen i Sugarplum Fairy!" Jag har ingen bra koll på dom men jag har gillat allt jag hört med dom. Vet att dom kommer från Borlänge och att dom är broderband med Mando Diao. Jag visste inte att han var obotligt sjuk i cancer. Han tar sitt farväl med bloggen.

 

Shit. Vi är nästan lika gamla. 

 

Det är lätt att glömma vad man har och det är lätt att glömma att det faktiskt är rätt så enkelt att göra det man drömmer om. Det är bara att göra det.

 

Jag börjar ifrågasätta min egen avstamp i bloggvärlden. Vad tillför jag egentligen?

 

Det finns så många bloggar som faktiskt hjälper, stöttar och inspirerar andra med sina ord. Tar jag någons plats som är viktigare? Vi har inga speciella problem i vår familj som inte de flesta har och i det stora hela är det inga problem, det är bara en liten extra snäv sväng på vägen. Vi är inte sjuka. Vi har inga handikapp och vi har inga obestigbara hinder framför oss. Jag tar inspiration, men ger jag tillbaka? Vad ger jag tillbaka?

 

Men ju mer jag tänker på det är min blogg viktig. Den är viktig för mig för den kommer att få mig att minnas tillbaka på dom där små, små detaljerna som jag är säker på försvinner efter åren som går. Minnen som att lilla fröken väljer vilken klänning jag ska få välja åt henne så att hon är säker på att jag ska välja prinsessklänningen. Minnas HUR mycket den lille mannen verkligen fullkomligt och skoninsglöst älskar vattenpölar. Minnas att den store mannen älskar att jag ibland luktar krondill. 

 

Min blogg är viktig.