Tydligen inte bara jag som är trött på växande tänder. Vi glädjer oss ändå att det är dom sista (S-I-S-T-A!) som håller på att bråka sig upp. Alla barn är ljuvligt olika men våra båda barn har haft haft samma tandsprickarsymtom.

• Taskig mage

• Gnälliga utan dess like. Det bästa är att vara på väg, men efter 30h av påvägande tappar iallfall jag både inspiration och påhittighet.

• Feber

• Matvägran

• Nämde jag gnälliga?

• Dreggel!!!

• Sönderbitna nappar

 

Den här gången medförde det även att jag missade en jobbresa till Berlin. Min första weekend utan barn = två hela nätter med oavbruten sömn = restaurangbesök = eventuellt barhäng. Det har jag inte haft sedan fröken föddes. Mannen hade en fullproppad jobbhelg och barnvakt var inget alternativ när den lille mannen var såpass hängig. Låter jag bitter? Det är för att jag är lite bitter. Har jag dålig samvete över det? Japp! Bör jag ha det? Kanske, eller nej, eller bara lite. Kunde inte tänderna väntat tills nästa helg?