Att trivas på dagis

Publicerad 2012-11-29 20:53:00 i Vardagsliv

Så här idylliska var vi när vi lagade mat. Barnen skar korv utan att bråka, musik skrålade ut ur högtalarna i köket och vi skrålade med. Ett par danssteg utfördes och alla var nöjda och glada. Nästa som i en
Carl Larsson tavla - "vi och falukorven".
 
Det var inte riktigt samma ljud i skällan timmen innan när jag kom för att hämta sötnosarna från dagis. Lilla fröken skuttar glatt fram och ger mig en stor kram och utbrister 
- MAMMA!!! Jag har lekt jättemycket idag, det är roligt på dagis.
Ska vi gå hem nu? 
- Ja, svarar jag. Men först ska vi hämta din lillebror. 
 
Lillebror ja. Han trivs också bra på dagis. Såpass bra att när han får syn på mig utbrister i ett
- NEJ MAMMA!!!! JAG VILL VARA KVAR PÅ DAGIS!!!!! Gå mamma, gå nu.
Sedan springer han in dit han var på väg när jag kom och börjar med det han var på väg att göra som om jag aldrig kommit.
- Oj då, sa pedagogen idag. Så arg har vi aldrig sett honom när jag brottade in honom i ytterkläderna. Han skrek och jag småskrattade. För om jag inte skrattar vet jag inte vad jag ska göra.
 
- Bra betyg för oss, fnittrade en annan pedagog tidigare i veckan när han skrek hejdlöst i kapprummet att han ville vara kvar.
- Japp, mycket bra betyg för er, höll jag med om och undrade om det var OK för dom att vi helt enkelt flyttade in på dagis. Det skulle underlätta just nu.

Kommentarer

Postat av: Erika Kvarnlöf

Publicerad 2012-11-29 21:55:47

Åh vad jag känner igen det där. Förr blev Emil ledsen när han fick syn på mig när jag skulle hämta och sedan klamrade han sig fast vid mig. Nu vill han INTE gå hem utan det är en brottningsmatch utan dess like för att få på honom kläderna. När jag sedan skall samla ihop han saker smiter han in igen. Sedan får jag bära ett argt bi och mer eller mindre trycka ner honom i vagnen. Samtidigt som jag pratar med personalen och skrattar precis som du beskriver...men, men...det betyder ju att de trivs. Och det är ju skönt. Kram!

Kommentera inlägget här
Publiceras ej
Ditt namn eller något annat som förklarar bilden

Berndtsson och Lundström

Ann-Christin, det är så jag heter. Västkusttjej som blev östkustsmamma. Jag bor i en liten stad utanför Stockholm som är mycket befolkad av turister. Det är inte bara turister här utan några tusen åretruntbor och även mannen som jag lever tillsammans med och våra två barn, lilla fröken (2009) och den lite mindre mannen (2010). Med i familjen finns även två stora barn som lever det glada studentlivet på andra orter. Stanna en stund och reflektera över min reflektioner som en alldeles perfekt vanligt virrig kaffetörstande person. Kontakt: [email protected]

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela