(ett blogginlägg enbart baserat på mannens tvivel i rösten då jag berättade att jag varit ute och sprungit)

Knappt att jag tror det själv. Knät gjorde ont redan innan och jag tänkte att det är ett tecken, jag kommer att avlida. MEN jag stod där utan ursäkter (förutom knät).

- barnen sov
- jag hade köpt nya (och mina första) springkläder
- jag fick låna strumpor av mamma
- pappa hade hittat hörlurar så jag kunde lyssna på musik (jag hade glömt mina fina hemma)
- det var perfekt temperatur ute
- RunKeeper var nedladdat och fungerade
- jag hade läst och memoretat "dom 12 stegen"

Men det gick bra!!!! Sprang och gick snabbt i intervaller. Men jag är nog bäst på att gå. Jag går nästan lika snabbt som jag springer. Servitrisgång är inget att leka med.

 

Och nu.
Bildbeviset.

Jag springer inte just på den här smygbilden mamma tog ("nej du får inte ta ett kort på mig!"), men ni kan ju se spänsten och springkläderna. Min armvift är ett försök att trassla mig ur hörlurssladden som virat sig runt armen.