Vi fick en akuttid till läkaren efter att jag pratat med sjuksköterskan på telefonen då lilla fröken snarkar och får andningsuppehåll på nätterna. Ingen fara konstaterade läkaren men vi fick en remiss till öron-näsa-hals och en eventuell operation. I och med att vi var påklädda och hade ätit frukost så passade jag på att åka iväg med barnen att shoppa lite då den store mannen jobbat i mellandagarna. 

 

Jag gick runt och kände mig ganska snygg då andra shoppingsugna gick och nickade och log och blinkade mot mig. Ända fram tills jag såg mig själv i en spegel. Aktuttiden till läkaren innebar att vi skulle vara där en halvtimme efter samtalet med sjuksköterskan, så det var snabba ryck som gällde med påklädning då vi satt och åt frukost i pyjamas när vårdcentralen ringde. Lillfröken fick ta på sig vad hon ville och jag slängde på mig det som låg överst i sovrummet. 

 

Det som tittade tillbaka på mig i spegeln var ett ansikte med två dagars gammalt smink, rufsigt hår, tröja med fläckar på och ett par trasiga jeans.

 

- Hmmm... tänkte jag i mitt stilla sinne. Det där är inte snyggt. Vad är det då alla nickar och ler mot? AHA!

Framför mig trippar den lilla fröken runt i en prinsessklänning, krona på huvudet, dansandes balett och sjunger lite för sig själv. Det var prinsessballerinan som drog blickar...

 

Prinsessballerinor har blivit vardag här på hemmaplan att jag inte ens lyfter en ögonfrans när något rosa och glittrande dansar förbi. Vardagsglamour?