Dom är ljuvliga dom små skotten som kommit och gnuggar man lite på bladen så känner man en svag och söt doft av honungsmelon. 

 

Att dom kommit upp berättar för oss att vi kommait ihåg att vattna och med vi menar jag naturligtvis barnen som påminnt mig om min ständiga nemesis  vid namn "vattning av blommor".

 

Inte för att vi  är ovänner, vattenkannan och jag, den är fin och vi har hängt ihop länge. Det är bara det att det är jag som är dominant i vårt förhållnde och vattenkannan... ja... den glömms liksom bort. 

 

Men nu ska det bli ändring, melonskotten är beroende av oss och vi ska göra allt i vår makt att få dom att växa mer och mer. Och nu hoppas jag på en massa tips från alla er om hur tusan vi ska få dom större. Jag har nämligen ingen aning.