Strålande glad, på lätta ben och med sol i sinnet skuttade jag hem med en kartong under armen. I kartongen låg min brudklänning. Den har legat på jobbet ett tag för allmän beskådning av intet ont anande personer som undrat vad det är för kartong som legat bakom mig. Nu har alla tänkbara sett den och det var hög tid att ta hem den. Den är så fin och jag är så nöjd med den att jag vill visa den för hela världen!

 

- Vill du se den, den har kommit nu!!! frågade jag glatt den blivande äkte mannen.

- Nej, svarade han. Du har sagt att jag inte ska få se den så då vill jag inte det. Du har ju visat den gröna redan...

 

Vafalls!

Typiskt att han ska komma ihåg små, små detaljer som jag i ett förvirrat ögonblick sagt och som jag tydligen måste hålla nu. Typiskt honom. Typiskt mig. Defenitivt typiskt oss.

 

När jag dessutom kikar tillbaka i bloggen har jag i samma svaga ögonblick även sagt till er att jag inte kommer att visa den här heller. 

 

Typiskt.