I alla år har jag haft bra lärare. Det började med Aina och Birgitta på förskolan. Sedan Lillemor i lågstadiet. Fantastiska Lisbeth i mellanstadiet och efter det en drös med olika ämneslärare i högstadiet och gymnasiet och sedan vidare på restaurangskolan. Alla har varit bra, kanske inte alltid inspirerande för den elevtyp jag var, men alla har haft den kunskap och ofta mer än så som de förväntats att ha. I denna enorma kunskapsbank som jag passerat igenom är det ett ämne där jag omedelbart förvandlas till teflon.

Det ämnet stavas: G-E-O-G-R-A-F-I.

 

Som liten har jag varit runt i hela Sverige. Det är så mina föräldrar säger i alla fall, jag har ingen aning. Sov i bilen och vaknade när den stannade. För min skull kunde de lika gärna kört runt skogen åt andra hållet än det vanliga eller runt gatan i stan och det blev nytt för mig.

 

Inte så att jag inte minns var jag varit eller vad vi gjort. Jag har stenkoll på hur torg och stugor och badstränder och lekplatser osv såg ut, men var de ligger/låg... ingen aning. Så när jag ringde den blivande äkte mannen i söndags och sa:

 

 

så berättade han i efterhand att han blev alldeles kallsvettig. Jag var lugn, det löser sig alltid och jag kommer alltid fram dit jag ska på ett eller ett annat sätt med eller utan GPS. Och jag har blivit grymt duktig på U-svängar med bilen. 

 

- VART ÄR DU?, frågade/halvskrek han.

*suck av lättnad från den blivande äkte mannen*

 

 

Anledningen till att jag valde Enköping framför Mora var att jag mindes att en gammal väns storebror bodde i Enköping och jobbade i Stockholm och han pendlade varje dag så då kan det ju inte ligga så långt ifrån varanda. Från Stockholm hittar jag hem. Att Mora ligger i Dalarna var inget som ploppade upp i mitt huvud just då och så vet man ju aldrig jur vägarna svänger. Det kanske finns en avtagsväg mot vår stad om man kör mot Mora som inte står på första skyten utan på den andra. För visst är det så infrastrukturen fungerar.
Att vara lite lurig?