Autografjägaren och jag
Alla är ju lika någon och enligt merparten av dom som känner mig är jag lik Jenny Strömstedt. En jättekomplimang, tro inget annat, men vi är inte lika. Jo, för bövelen, vi är båda blonda och tjejer men sedan tar det stopp i likhet. Men trots detta är det här ett inte så ovanligt senario i mitt liv.
När?
Idag, på väg hem från jobbet.
Var?
Utanför slottet.
Vilka?
Jag och autografjägaren/turisten.
Förvirringsgrad?
Förvirringsgrad?
8 av 10 på snurrskalan.
Vi börjar med en bild. Här går jag i lugn och ro en omväg hem då jag inte behövde hämta barnen på dagis. Musiken spelar i lurarna och jag njuter av höstluften och höstfärgerna.
Njutande bloggerska på väg hem.- Hallå!! Åh, jag brukar verkligen inte göra såhär, sa turisten och såg generad ut samtidigt som hon rotade i väskan.
- Nehej, sa jag och drog propparna ur öronen...
- Men skulle jag få be om din autograf?
Redan här skulle jag ha haft trillande poletter men dom stannade kvar där uppe där dom befinner sig.
- Autograf?
- Ja, jag läser dina krönikor och du är så bra på morgonen på TV:n.
Hade jag varit piggare hade jag hängt med och skrivit autograf med mitt eget namn, tackat, ploppat tillbaka Pearl Jam i öronen och fortsatt med min promenad och känt mig som en berömd och framgånsrik bloggare/administratör/mamma/vad som helst faktiskt. Det som kom ut ur min mun blev istället:
- Alltså, jag är ledsen men jag är inte hon. Jag är jag. Du är inte den första men tyvärr... Du får leta vidare.
- Alltså, jag är ledsen men jag är inte hon. Jag är jag. Du är inte den första men tyvärr... Du får leta vidare.
Jenny Strömstedt, om du läser detta. Det verkar som om jag kan extraknäcka för dig. Jag gör det gärna om jag får jobba med Steffo. Han har alltid varit trevlig dom gånger jag träffat honom på restauranger här och var.
