För fyra år och två dagar sedan, den 11 mars 2009, stod den store mannen i ett hemmakök någonstans i Stockholm och lagade mat. Han var stressad, men inte alls lika stressad som dom han lagade mat till. Inte för att dom var rädda för att maten skulle vara dålig, den store mannen är en av de bästa kockar vi har utan det som stressade dom var det han öppnade med:

 

Möhippemammorna var nervösa och stressade över att den store mannen inte skulle höra om jag ringde.

 

Hemma i soffan den kvällen satt jag höggravid och med ett datum snurrande i huvudet. *12 mars... 12 mars.... 12 mars...* Det var det datum den lilla fröken skulle titta ut. Jo jag vet att nästan inga barn kommer ut när dom ska och nej, jag hade absolut N-O-L-L-! känningar på att det var dags men... man vet ju inte... jag hade ju inte varit gravid förut...

Den lilla fröken titta ut först två veckor senare efter hot och tvång. Två enormt långa veckor. Två veckor av irritation så fort någon bara tittade på mig. 

- NEJ DET ÄR TYDLIGEN INTE DAGS ÄNNU!!!!!!!! SLUTA TJATA!!!!!!!

Såhär i efterhand var det nog ingen som tjatade eller ens tilltalade mig under dessa två veckor. Jag osade en aura av spik och tandagnissel. Jag var Supersurasunksara personifierad.

 

Fyra år efter dagen D, så känns det fantastiskt bra. Bra att hon kom när hon kom och det var just hon, denna fantastiska lilla fröken som kom.