Här går vi hand i hand mot det som lillskruttan sett fram mot i en vecka - tandläkaren. Jag trodde att entusiasmen skulle gå över så snart vi faktiskt kom in i tandläkarrummet men jag hade fel. Hon gapade som om hon aldrig gjort annat än att gapa. Hon bet ihop när hon skulle som om vi repeterat veckovis hemma. Tandäkaren fick till och med skrapa med den där krafsaren på tänderna. Allt såg fint ut och hon gick lycklig därifrån, en tandborste och ett klistemärke rikare.